En vanlig gymnastiklektion
Alla vet vi att när det vankas gymnastik i skolan, då är det verkligen livet eller döden man har att välja mellan.
Livet eller döden defineras också som "kämpa tills du stupar eller ge upp direkt", och det är ett skolämne som de flesta har otroliga eller o-troliga minnen från.
Själv har jag båda delarna. Oftast när det kommer till ämnet gymnastik, exempelvis på fredagseftermiddagarna vid tre tiden (då man är i det lägsta blodsockertillstånd man kan befinna sig i) brukar jag faktiskt vara en riktig fighter. Man lullar runt där i gympasalen iklädd mjukisbyxor och t-shirt, och livet känns liksom inte alltför komplicerat....
Men det är då den gälla och välbekanta signalen av en visselpipa ekar i salen. Ut ur redskapsförrådet kommer gymnastikläraren, och med ett "beeeeppp"...."beeeeppp"...."beeeeeeeeeeepppp" påminner hon oss om att verkligheten minsann inte är så vacker som vi tror. För att försäkra sig om att vi aldrig, aldrig någonsin, kommer att glömma bort hur en visselpipa låter, tar hon sin "FINA"(host*) truddelutt igen.
"BEEEEEEPPPPPP!!!!"
Det är dags för dagens lektion. Alla samlas. Kan ni ta fram redskapen? -Javisst! säger klassen.
Spurt och trängsel fram till förrådet, sedan kaos tills alla redskap är ute i salen.
Men det är nu det börjar. Människans uregenskaper uppenbarar sig, och hela gympasalen är snart förvandlad till en stor djungel där man kan se att människan är släkt med apan. De stora, biffiga grabbarna som innan stod utanför och rökte, har nu bytt skepnad och inträdit i rollerna som han-apor. De klättrar på ribbstolarna och hänger i repen, som om de aldrig hade sett en gymnastiksal förut.
Men jag ska inte klaga på er killar! I en gymnastiksal kan ni ju få utlopp för alla dessa känslor ni inte släpper ut annars, så jag antar att det är av eran natur att omedvetet bete er som apor i gymnastiksalar.
Självklart ska jag inte trycka ner er killar utan att tracka oss tjejer efteråt. Vi är inte så extremt mycket bättre vi.
Vi beter oss fjolligt, riktigt tjejigt och såååå mycket mer feminint än vad vi gör annars. Vi flätar håret, hjular och beter oss som parningssugna hönor eller nått.
Men allt det som vi gör på lektionerna hör ändå liksom till vardagen. Ingen gympa utan tjejernas fniss och killarnas överspända muskler, och ingen vardaglig gymnastiklektion utan en arg och bitter gymnastiklärare.
Men that's life!! Vad ska man göra? Förbjuda tonåringar i puberteten och slakta alla gymnastiklärare? Skulle inte tro det!
Istället får man ta dagen med en nypa salt, och använda ordet chilla så många gånger att man tillslut dör av chill.
Livet eller döden defineras också som "kämpa tills du stupar eller ge upp direkt", och det är ett skolämne som de flesta har otroliga eller o-troliga minnen från.
Själv har jag båda delarna. Oftast när det kommer till ämnet gymnastik, exempelvis på fredagseftermiddagarna vid tre tiden (då man är i det lägsta blodsockertillstånd man kan befinna sig i) brukar jag faktiskt vara en riktig fighter. Man lullar runt där i gympasalen iklädd mjukisbyxor och t-shirt, och livet känns liksom inte alltför komplicerat....
Men det är då den gälla och välbekanta signalen av en visselpipa ekar i salen. Ut ur redskapsförrådet kommer gymnastikläraren, och med ett "beeeeppp"...."beeeeppp"...."beeeeeeeeeeepppp" påminner hon oss om att verkligheten minsann inte är så vacker som vi tror. För att försäkra sig om att vi aldrig, aldrig någonsin, kommer att glömma bort hur en visselpipa låter, tar hon sin "FINA"(host*) truddelutt igen.
"BEEEEEEPPPPPP!!!!"
Det är dags för dagens lektion. Alla samlas. Kan ni ta fram redskapen? -Javisst! säger klassen.
Spurt och trängsel fram till förrådet, sedan kaos tills alla redskap är ute i salen.
Men det är nu det börjar. Människans uregenskaper uppenbarar sig, och hela gympasalen är snart förvandlad till en stor djungel där man kan se att människan är släkt med apan. De stora, biffiga grabbarna som innan stod utanför och rökte, har nu bytt skepnad och inträdit i rollerna som han-apor. De klättrar på ribbstolarna och hänger i repen, som om de aldrig hade sett en gymnastiksal förut.
Men jag ska inte klaga på er killar! I en gymnastiksal kan ni ju få utlopp för alla dessa känslor ni inte släpper ut annars, så jag antar att det är av eran natur att omedvetet bete er som apor i gymnastiksalar.
Självklart ska jag inte trycka ner er killar utan att tracka oss tjejer efteråt. Vi är inte så extremt mycket bättre vi.
Vi beter oss fjolligt, riktigt tjejigt och såååå mycket mer feminint än vad vi gör annars. Vi flätar håret, hjular och beter oss som parningssugna hönor eller nått.
Men allt det som vi gör på lektionerna hör ändå liksom till vardagen. Ingen gympa utan tjejernas fniss och killarnas överspända muskler, och ingen vardaglig gymnastiklektion utan en arg och bitter gymnastiklärare.
Men that's life!! Vad ska man göra? Förbjuda tonåringar i puberteten och slakta alla gymnastiklärare? Skulle inte tro det!
Istället får man ta dagen med en nypa salt, och använda ordet chilla så många gånger att man tillslut dör av chill.
Kommentarer
Trackback
