lollopollopäron

Jag vaknar upp,
Solen har för länge sedan själv vaknat ur sin korta men välbehövliga sömn.
Det är knäpptyst i huset, förutom den ensamma illla flugan vid fönstret
som själv surrar omkring och letar efter den enda vägen ut.
Men jag tycker ljudet är trivsamt.
Det stör mig inte att att den lille stackaren dunsar mot fönstret,
utan det är en speciell känsla som infinner sig med dunset.
Det är känslan av sommar, och jag börjar snart fundera.
Varför är det så tyst? Ingen hemma? Underbart!

Sedan vaknar jag till av väckarklockans tjutande alarm.
Välkommen till verkligheten!
Jag ligger tyst och stirrar in i det bäcksvarta morgonljuset,
lyssnar, lyssnar,
men inget surr hörs, och inga solstrålar tränger in bakom persiennen.
Det är en helt vanlig dag, en helt vanlig vinterdag i slutet av november,
och sommaren är så långt borta den kan vara.
Jag vänder mig om, drar täcket över huvudet, somnar om.

Men samma dröm förföljer mig i veckor,
Underbart! tänker jag innan jag vaknar.
Men det är väl det som är meningen med sommaren,
att man ska längta och längta tills man inte längre står ut,
och då är den här!



Glad sommar alla läsare!