lollopollopäron

Tänk dig att göra det du älskar mest sex timmar per dag, fem dagar i sträck. För min del är det att spela tennis, men för andra är det helt andra saker som forboll eller shopping.

Men jag åkte, tillsammans med min tennisklubb, till Båstad i en vecka och spelade tennis. Båstad är ju tennisens Mecka, så att bara komma dit var en upplevelse i sig. Allt i den lilla staden kretsar kring tennis, och om man skulle räkna antalet tennisbanor som finns där, skulle man antagligen komma upp i en väldig mängd tennisbanor. Jag vågar inte chansa hur många det kan finnas men... ja... det finns en del.

Så dagarna i Båstad, på pensionatet Malengården, började med att vi gick upp vid halv åtta för att äta frukost. Frukost bestående av fil och flingor och smörgås. Sedan förberedde vi det sista inför dagens etapper, d.v.s borsta håret och tänderna, och sedan blev vi uppplockade av tränarna i bilar. 
   Men jag som "alltid" har turen på min sida fick vänta en halvtimme, timme på att bli hämtad med bil. Vi var för många ungdomar så tränarna fick åka flera gånger och hämta oss. Och som jag sa så lyckades jag alltid komma sist. Men what a fuck! That's life!

Sen spelade vi fram till klockan tolv, då det var dags för lunch. Och luncherna var väldigt speciella. På ett långbord dukades det upp allt vad man kan tänkas ha på en mackan, d.v.s ex rödbetssallad, köttbullar, lax, potatissallad, tomat, räkor, brieost, salami och mycket mera. Sen gjorde man sin special-baugette med vad man än ville ha på. Fiffigaste luncherna som jag har ätit i mitt liv iallafall.

Sedan spelade vi ca tre timmar till, och sen var det dags att åka hem. Jag sist som vanligt, men jag satt iallafall inte ensam kvar. Sedan dusch, och sen middag. Efter middagen kortspel eller förbereda nattens eventuella bus.
Jag och Nicole var kungar över busen, även om de andra gjorde väldigt bra bus de me. (Nicole kan intyga om de gamla ostmackorna som vi slängde in genom tränarnas fönster mitt i natten)
   Ett bra bus jag och Nicole gjorde var att sno en liten sak av alla som var med på lägret, och vi antog att de efter någon dag skulle sakna. T. ex hårborsten eller ett par kalsonger. När vi hade en sak från alla några dagar senare var det inte nån som hade en aning om att det var vi som hade tagit dem.
 Slutfinischen kom när vi slog in alla saker i presentpapper och hängde upp det i taket i uppehållsrummet, en natt i slutet av veckan. Jag och Nicole ska inte ta åt oss äran själva. Fyra andra boys hjälpte oss med paketinslagningen, efter att de märkt att de saknade några grejer och listade ut att det var jag och Nicole som låg bakom det.
 Men buset gick hem och alla blev fett förvånade när de vaknade morgonen därpå och såg att det hängde paket i taket. 

Men så flöt veckan på, och dagen kom då vi skulle åka hem. Sorgligt men sant! De flesta sov på tåget, eftersom vi inte hade gått och lagt oss sista natten. Men jag minns innan jag somnade, att jag LÄTT skulle komma tillbaka nästa år.